Ganska snabbt fastnar jag för något som står i kapitel 1 där Anna har valt ut en sektion av hennes dans som hon har filmat för att göra en näranalys, vilket innebär att hon skriver ner allt det självklara, allt hon ser. Hon konstaterar bl.a följande "Det tidigare självklara visa sig innehålla så mycket mer än vad hon tidigare uppfattat utifrån vad hon faktiskt ser."(s.15) Därefter gör hon också en analys av det. Efter detta står det följande "Hon ser nu, så otroligt tydligt, hur man skulle kunna göra om föreställningen, skulle kunna ändra - men också behålla vad som bra som det är."(s.16) Jag har liknande erfarenheter som Anna när jag har videoobserverat en lek med ett par barn. Det som är så otroligt häftigt är att man bara genom att beskriva rätt upp och ner vad som händer gör att man ser så mycket mer, precis det som Anna beskriver så bra. Jag trodde mig veta vem som bestämde av barnen, vem som förde leken framåt men så fel jag hade. Om jag verkligen vill ta reda på något så tycker jag att bl.a att observationer och analyser av dem är ett jättebra verktyg. Jag tror också att vi måste bli bättre på att göra "näranalyser" systematiskt i våran verksamhet. Jag tror bara att vi måste hitta former så att det blir en lika naturlig som vi planerar och genomför aktiviteter så planerar vi, genomför, observerar, analyserar för att använda den "nya" informationen i vår nya planering.
Jag fastnade också vid var kapitel 3 där man har försökt fånga vad studenter upplever att de ska göra när de uppmanas till att bearbeta och reflektera. Det står bl.a. följande "Studenterna är medvetna om att något ska göras, men det är inte så lätt att formulera hur detta ska gå till. Detta är uttryck för ett av de centrala problemen kring reflektion i praktiken."(s.29) Reflektera är något vi pedagoger ofta blir ombeda att göra och det står dessutom i vårat uppdrag att vi ska göra det men jag upplever ofta att en stor osäkerhet kring hur vi ska göra detta. Många gånger tycker jag att det stannar vid ett erfarenhetsutbyte mellan varandra eller att man funderar lite kring den aktuella frågan men vi kommer inte riktigt vidare från det. Detta blir för mig en frustration och ibland upplever jag det även som bortkastad tid. När jag ivrigt läser vidare för att hitta svaret eller metoden för att reflektera på ett bra sätt så kommer det aldrig utan man skriver bara i de sista meningarna i kapitlet att förslag på metoder kommer i slutet av boken. Jag kan bara konstatera att vi bör inte bara slänga oss med ordet reflektera utan att faktiskt diskutera hur ska vi göra detta för att vi alla ska få ut något bra utav det. För detta verkar vara något som väldigt många är osäkra på.
I kapitel 6 och 7 skrivs det en hel del om bilder. Det står bl.a följande: Varje bild innebär ett utpekande som betyder "titta här få du se". Ett utpekande som ofta har ett medvetet motiv som utgår från en situation. (s.114) I förskolan har vi en väldigt massa bilder på barnen i olika sammanhang men funderar vi så mycket över vad de olika bilderna egentligen säger. När man läser dessa kapitel så inser man vilken "makt" bilden har och jag börjar också att fundera på vad föräldrar tolkar in i våra bilder på barnen? Jag tror att vi i förskolan måste fundera över vad vill vi peka på, visa med alla våra bilder som vi sätter upp eller visar i fotoramar. Är det barnen, vad vi gör eller är det barnens lärande?
När jag läser de här kapitalen känner jag också att vi borde kanske använda oss av bilder för att reflektera kring. Bilderna kan hjälpa oss att se på flera olika sätt på, att få syn på nya saker och att ta nya perspektiv som vi inte har tagit förut. I dessa kapitel så tycker jag också att det ges en del konkreta tips man kan använda sig av när man ska reflektera kring en bild. På s.114 finns det några exempel på frågor som man kan använda sig av för komma närmare en reflekterande blick: Vilket är sammanhanget bilden verkar i? Vad visas och hur? Vad kan du med bildens hjälp sätta ord på och kanske skapa begrepp av som inte varit möjligt utan den? Vad kan vi göra med den? Vad gör den med oss? Kan du stå för vad du ser? Varför då?
Men i slutet av boken så kommer det jag personligen varit nyfiken på hela boken igenom och som man faktiskt utlovar i början av boken, vilket är en metod för man hur man kan göra när man vill reflektera! I denna modell för vårt betraktande och tänkande har vi särskilt ett antal steg i reflektionens praktik. Vi har särskilt dessa steg för att synliggöra vad vi gör och hur vi gör när vi reflekterar för att visa på ett avancerat tänkande som går utöver "allmänt grubblande" och som skulle kunna betecknas som reflektion.(s.183) Som jag förstår den så handlar det om att först att titta på hur ser det verkligen ser ut, att dra fram detaljer och titta på sådant som vi vanligtvis inte titta så nära på för att sedan tolka allt detta. Att verkligen försöka förstå det som informationen säger och även utmana oss själva med att överge självklara tolkningar för att pröva andra. Att vi tar en massa olika perspektiv för att få en större förståelse. Jag har tidigare trott att det räcker med att utvidga sitt perspektiv med att ta barnperspektivet men när jag har läst det här så har jag förstått att det inte räcker med detta utan att man måste försöka fortsätta att ta flera perspektiv för att få en större förståelse. Till sist försöker man att dra slutsatser och dra lärdomar av det man har sett och tolkat för att kunna använda dessa lärdomar i andra sammanhang.
Efter att ha läst boken känner jag spontant, vad svårt det är att reflektera men jag känner att vi måste bli bättre på detta och en början är att få kunskap om hur man faktiskt gör så att det inte stannar vid ett enbart funderande. Jag tycker att den boken har bidragit till att jag har fått just den kunskapen, nu ska jag bara omvandla detta så att det blir ett naturligt och systematiskt arbetssätt i min vardag.
